Jag kanske hade haft mer förståelse om jag själv någon gång genomgått en kris. Kanske hade jag då inte gått lika högt i taket som jag för tillfället håller på att göra. Dock anser inte jag att en femtioårskris är en ursäkt till att bete sig som om man vore 15 igen.
Enkel förklaring. Jag bor inneboende i Göteborg hos en familj, vars pappa genomgår en mycket svår kris. Han tror att han är minst 30 år yngre och spelar dagligen David Guettas Titanium, Snoop dogg och annan musik som för de flesta inte förknippas med en gråhårig man i sina bästa(?) år. Nu menar jag inte lite bakgrundmusik heller, det går inte att hålla en konversation i normal samtalston någonstans i huset. Det är, som jag skulle vilja uttrycka det, ashög musik. Och jag lider ändå av en något dålig hörsel.
Inte nog med att jag inte kan fokusera på mina studier för att musiken är högre än på ett disco, nu håller de på att renovera någonting uppe på vinden, jodå jag bor på högsta våningen. Detta innebär att de börjar borra halv nio på morgonen och borrar sedan obarmhärtigt ända fram till fyra på eftermiddagen. Ett borrande som fyller hela mitt huvud och driver mig till komplett vansinne.
Behöver jag säga att jag håller alla tummar jag har för att lägenheten jag ska kolla på idag är fri från mögel så att jag omgående kan flytta dit ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar