All my senses

NERVÖS! Jag har flera nervpirrande moment denna veckan, onsdag - ballottning, torsdag - föreläsning för 7c på Högavångsskolan, fredag - biologiprov som jag måste skriva högt på för att få till ett mvg i kursen. Pirrpirr, det kommer vara så skönt när denna veckan är över! Jag både älskar och hatar såna här veckor, tycker om att ha många bollar i luften, jobbar som bäst under lite press, samtidigt skulle allting kunna gå åt skogen och det skulle vara mentalt påfrestande. När denna veckan är över är det endast två veckor kvar till sportlovet, det ska firas med att supa skallen i småbitar och förtränga så mycket som möjligt som jag lärt mig i skolan. Den perfekta uppladdningen för de veckorna som är efter sportlovet fram till påsklovet, då är det dags igen att dränka sorgerna!! Detta, mina vänner, kallas psykisk ohälsa och jag skulle vilja påstå att jag är ett utmärkt exemplar. Tillåt mig att demonstrera.
Jag pluggar så mycket som jag orkar, när jag inte orkar med äter jag massa onyttiga saker som ger mig tillfällig energi för att orka plugga lite till. Jag hinner knappt träna vilket leder till att jag äter ännu mer för att få energi på annat håll och i sorg över att jag går upp i vikt av all choklad, äter jag lite till för att jag kaaanske mår bättre då. Funkade inte denna gången heller...
Någon som känner igen sig? Sorgligt men sant.
Men det gäller att se det positivt, som musen fångad i musfällan sa, kattfan kunde varit här.

Norwegian wood

Någon mer än jag som noterat att det är väldigt halt ute? Temperaturen ligger runt nollan hela tiden och det är livsfarligt. Var ute och sprang igår och fick för mig att jag skulle springa i skogen - inte din smartaste idé Anna. Det var ren isgata överallt. Medan jag trippade fram i kylan slog tanken mig att om jag hade ramlat hade jag kunnat bryta alla ben i hela kroppen förutom möjligtvis hörselbenen i örat. Ramlar jag framåt slår jag in näsbenet i hjärnan - jag dör. Ramlar jag åt sidan bryter jag revbenen - punkterad lunga - jag dör. Ramlar jag bakåt tappar jag synen eller bryter jag ryggen och dör! Tror jag lyckades förmedla min tanke bra där.

Åkte till Kristianstad idag och handlade ingenting vettigt ändå lyckades jag göra av med över 600 spänn, hur går det till? Jag förstår ingenting! Pengarna bara försvinner utan att jag har någon koll på det. Jag borde skaffa ett hänglås till min plånbok för detta är inte okej, inte okej alls faktiskt.

Ikväll blir det ostpopcorn och mys! Perfekt lördag, mmm!

Right way

Tänkte skriva ett inlägg om människor och åsikter.
Alla har en åsikt, åtminstone har alla rätt till en. Somliga har en stark åsikt medan andra väljer att följa andras åsikter. Många människor man möter i livet har bestämt sig för att deras åsikter alltid är de rätta. Ofta finns det varken rätt eller fel men många rynkar på näsan när man har olika tycke. Detta är något jag skulle vilja peta lite i, inte för att jag personligen är felfri, långt ifrån men det är en ganska intressant sak som alla borde fundera på ibland. Man har en tendens till att aldrig ändra på sin egen inställning eller sin åsikt utan anser att det är "alla andra" som borde göra det, för de är troligen dumma i huvudet hela högen.
Att bli motsagd och ifrågasatt om sin åsikt kan vara ganska känsligt. Man ska inte behöva förklara och försvara sin åsikt, man ska få tycka precis som man vill, inom rimliga ramar såklart. Det handlar egentligen väldigt mycket om respekt, man måste kunna acceptera att andra människor inte tycker precis som du och värdesätter andra saker än de du gör. Detta är så pass självklart att många nog glömmer bort det.
Min åsikt om folks åsikter är alltså att alla borde få ha en åsikt, alla borde acceptera varandras skilda åsikter. Jag säger inte att min åsikt är den rätta men den är min.

Idag har jag för övrigt experimenterat med BÅDE 95% alkohol OCH svavelsyra SAMTIDIGT! Läraren gav mig nycklarna till alla kemikalieskåpen med orden "Jag litar på dig". Hehe... Anna ler sitt onda spjuverleende. Sweet

Bring me joy

Jag har kommit på varför jag haft så dåligt med motivation och energi på sista tiden, jag har inte tränat på flera månader! Det ska ta mig fan bli ändring på det från och med imorgon. Och där med basta!

Nu ska jag gå och lägga mig för jag är astrött!
Peace

All day love

Detta vädret driver mig till vansinne, inte just vädret i sig men när man har psoriasis är det väldigt plågsamt när vädret växlar mellan plus- och minusgrader. Det jobbiga är att behöva behandla med något som kommer att leda till att jag om några år kommer få benskörhet. Om jag inte använder det är risken större för att sjukdomen sprider sig till flera delar av kroppen, vilket jag inte alls är speciellt pigg på. Pest eller kolera? Men jag är inte bitter! Kunde varit värre :)

Mitt huvud snurrade av balklänningar igår, hopplöst att försöka välja någon. Ska åka iväg nästa helg också och fortsätta leta. Hittade en gul chiffongklänning igår som jag förälskade mig lite i, den var helt underbar men liiiite konstig på framsidan. Hade den inte haft den lilla skavanken hade jag köpt den direkt! Det måste kännas helt rätt och den var inte riktigt där. Pitty.

Har ni någon gång studerat hur människor går exempelvis ute på stan? Man upptäcker att det finns olika kategorier på promenadstilar. Jag hittade min nya favoritstil när vi var i England efter jul. Såg en man som gick förbi mig med könet först. Han gick med överkroppen liksom hängande lite efter sig och först kom då benen, tillsammans med könet. För att illustrera detta har jag tagit mig friheten att fota mig själv, då mina kunskaper i Paint har brister. Detta kommer ni troligen någon dag att få vittna om. Njut av min vackra könet-först bild, jag jobbade hårt med den.

En famn för mig

Kände att bloggen krävde lite förändring, eller jag krävde en förändring av bloggen rättare sagt. Tänkte att jag skulle börja skriva lite mer personligt nu, as eller kalas?
Ska iväg och prova balklänningar imorgon, ska bli roligt. Få tankarna på annat håll än rätt ner i läxböckerna som omväxling! Har redan en brun balklänning hemma som jag verkligen tycker om och vill ha men jag ska ändå åka iväg och leta om jag hittar någon jag gillar mer. Är jättenervös inför ballottningen!! Andra februari ska den äga rum, pirrpirr!

Jag har beslutat mig för att köpa en systemkamera nu. Kommer nog inte köpa den direkt nu men jag har bestämt att jag vill ha en, ett steg på vägen. Är trött på min mobilkamera. Visserligen är det obetalbart att ha den till hands ibland, som för någon dag sedan då Calle somnade på mitt köksgolv och började snarka. Kände att jag ville ha det dokumenterat, sagt och gjort.

Hoppas ni gillar anekdoten i kanten. Den är jag :)

It´s all coming back to me now

Jag trodde de var utdöda. För väldigt längesen. Idag bevisades motsatsen, de polyfoniska ringsignalerna har överlevt den nya überteknologin. Jag minns det som igår när jag fick min första mobiltelefon som jag delade med mina syskon(!) och med den kunde man göra sina egna ringsinaler genom att göra en följd av hysteriskt höga pipljud med knapparna. Efter något år kom de moderna telefonerna med färgskärm och polyfoniska ringsignaler! Jag var grön av avundsjuka på alla som hade en sådan telefon.
Idag när jag satt på Liljas och fikade blev jag totalt vettskrämd då jag hörde det gälla ljudet från en gammal Nokia som spelade en polyfonisk ringsignal, som troligen hördes ända bort till Kyrkhult när den nådde över hörbarhetsgränsen. Jag trodde inte de fanns kvar, de borde åtminstone vara utrotningshotade vid det här lagret..

Be my baby

Säkert ett par år sedan jag hade feber nu, så det var väl på tiden! Pendlade mellan att gå med tjocka kläder, dubbla morgonrockar och duntofflor till att ligga halvnaken under fläkten igår kväll. Spännande med feberfrossa.. Funderar på att knapra i mig hela burken med koffeintabletter nu och sedan sätta mig och plugga till provet som jag har imorgon, antingen fungerar det jättebra eller kan det sluta olyckligt.. Men det är ju värt att testa!
Fördelen med att vara sjuk är att man hinner med saker som man aldrig tar sig tid till annars, som att måla naglarna, beställa den där prenumerationen som jag fick i julklapp och sova!

Den där pizzan jag gjorde häromdagen blev väldigt lyckad! Botten blev jättetunn och krispig, precis som jag vill ha den. Självklart köpte jag en röd chili som jag hackade och hade på pizzan, älskar chili av hela mitt hjärta. Dock fick jag tag på en het liten sate, så jag satt och snyftade hela middagen av att det brände i munnen. Fast det var värt det! Inte i närheten lika stark som habaneron, som för övrigt bara är hälften så stark som den starkaste chilifrukten i välden, Naga Jolokia. Naga Jolokia är 20 000 gånger hetare än paprika. Den är mitt mål i livet, jag bara måste testa den någon gång. Precis som vissa berg-och-dalbanor, typ Kingda Ka, världen snabbaste och högsta. Lockande, också en sak som finns med på min att-göra-innan-jag-dör lista.
Den börjar bli lång nu, jag gillar det!

Ring of fire

En sak som är underskattat är att skriva dagbok! Jag gör faktiskt det så ofta som jag kommer ihåg, senaste gången var i augusti, vilket säger ganska mycket om mitt minne. Så igår när jag kände att det var dags att skriva av mig lite i den bortglömda boken, såg jag att den sista jag hade skrivit var när jag precis hade träffat min pojkvän. Jag hade beskrivit precis hur jag kände då och det var jättespännande att läsa! Man glömmer bort känslor väldigt fort men om man skriver ner dem så kan man faktiskt minnas nästan exakt hur man kände då. Det är obetalbart att ha och jag kommer aldrig slänga den även om jag bara skriver en gång var fjärde månad. Antar att jag är ganska ensam om att skriva dagbok men jag rekommenderar det verkligen! Om inget annat är det ganska roligt att se hur man själv förändras som person, vilket man gör ganska mycket i den åldern som jag är i.
Påminner mig om att jag måste kolla på filmen Dagboken snart, sevärd, sorglig och sjukt bra!
Nu ska jag ställa mig i köket och leka Leila, ska göra pizza! Önska mig lycka till!

She´s a beauty

Har ni någon gång haft den där obehagliga känslan av att alla i lokalen bara stirrar på dig? Det hade jag igår kväll. Kanske inte så konstigt egentligen, jag var väldigt ensam om att ha en badring på mig men jag hade hoppats på lite mer engagemang från studenterna. För övrigt hade jag en jätterolig kväll, som jag har mina tjejer att tacka för!
Det är väldigt speciellt att ha ett eget gäng med åtta underbara tjejer som har hållit ihop i över tre år. Alla har sin egen personlighet och alla passar så bra in. Det märks direkt om det är någon som saknas för alla har hittat sin plats. Vi har aldrig släppt in någon utomstående och jag hoppas att vi kommer fortsätta träffas också efter studenten. Älskar er allihopa!

What am I without your love?

This blood

Någon som ens kan ge sig på en gissning om vad detta är?
Nej, det borde man knappast veta om man händelsevis inte råkar vara 60+.
Det är alfabetet i stenografi och innan idag hade jag aldrig varken hört det ordet eller sett detta alfabet. Precis som mycket annat är detta på väg att dö ut men för ganska längesen, innan man uppfann maskiner att spela in ljud på, så utvecklade man detta skrivsätt för att kunna anteckna väldigt snabbt. Jag var på födelsedagskalas hos min gammelfarmor idag, hon fyller 97år och hon skrev ner detta till mig samtidigt som hon berättade när hon hade varit med i SM i maskinskrivning för en väldans massa år sedan i Stockholm. Hon hade haft runt tre hundra nedslag i minuten på skrivmaskinen, vilken racertant! Visst, det är kanske inte speciellt märkvärdigt för oss idag men om man tänker på vilket sjuhelsikes tangentbord de hade då, finner jag det beundransvärt! Hon berättade om hur hon hade suttit och antecknat i stenografi under ett möte då två företag, eller liknande, hade stämt varandra. Hennes uppgift var att anteckna allt männen sa under mötet, vilket hon självklart gjorde snabbt som tusan, samtidigt satt hon och funderade ut vad hon skulle handla i affären på vägen hem. Själv har jag problem med att lyssna samtidigt som jag antecknar under lektionerna i skolan, snacka om simultankapacitet! Att åka och hälsa på gammelfarmor är som att resa tillbaka i tiden, allting står liksom stilla och hennes berättelser är så otroliga att man inte kan förstå hur de ens klarade av att leva för 80-90 år sedan. Tolv timmar utan facebook, ABSTINENS!

För övrigt har dagen tillbringats med att lösa mordgåtor, tillverkat parfym och jobbat med Tibets frihetskamp. Tycker om variation i livet :) Ha en fortsatt trevlig onsdag, mate!

You´re the inspiration

För första gången på väldigt länge ska jag skriva ett inlägg som faktiskt har med rubriken att göra, inspiration! Jag tycker om människor som inspirerar mig på olika sätt och lyckligtvis har jag många såna människor i min omgivning.
Jag har en person som inspirerar mig till att träna, oavsett om vädret knappast tillåter det. Som påminner mig om varför jag själv tränar och visar att viljan övervinner det mesta.
En annan person som, trots många motgångar i sitt liv aldrig har slutat kämpa, har aldrig slutat älska och lärt mig att förstå andra människor. Denna person inspirerar mig till att hitta tillbaka till mitt rätta jag, när jag inte längre själv vet vem jag är.
Två personer som inspirerar mig till att våga ge mig ut i världen för att göra mina egna misstag men också för att vinna mer än jag trodde var möjligt.
En person som håller humöret uppe och ler mot världen när allt går åt helvete och som kämpar vidare och inte låter någonting stå i vägen för drömmarna.
Det finns en person som berättar för mig att jag kan göra precis allting det jag vill. Inspirerar mig till att följa mina drömmar. Bevisar att gränser är något som man själv sätter, inte något som alltid finns där och som är omöjliga att se över. Inspirerar mig till att skriva.

Jag ska berätta om en gammal person som alltid har inspirerat mig. Jag vet inte hans namn, jag vet faktiskt ingenting om honom förutom att han bara har en arm. Så länge jag kan minnas har han hälsat på mig då vi har mötts, inte en enda gång har han vänt bort blicken. Jag vet inte hur han förlorade sin arm men oavsett om det var medfött eller om det skedde av en olycka, inspirerar han mig. Jag ser honom alltid då han går förbi med sin hund, ibland cyklar han förbi, om somrarna klipper han gräset, vattnar blommorna och gör allt vanligt trädgårdsarbete. När man än ser honom är han aktiv och låter aldrig hans handikapp vara ett hinder. Han kämpar och sliter med sin gräsklippare vecka ut och vecka in under månaderna då solen lyser som starkast. Det finns ingenting som hindrar honom från att göra allt det där som han vill göra eftersom att han inte ser någon gräns. Han gör sakerna, även om de är svårare än för oss andra och lär sig hur han ska göra för att orka med. En person med en sådan enorm vilja att kämpa vidare inspirerar mig utan att någonsin ha sagt ett ord till mig förutom "hej". För mig är det beundransvärt .

Jag vet inte om jag själv inspirerar människor på något vis men jag hoppas att jag gör det. Kanske till att börja skriva, kanske till att träna, vad vet jag. Människorna i min omgivning som inspirerar mig vet säkert inte om det, då jag aldrig har sagt det till dem. Jag hoppas många känner sig träffade av det jag har skrivit, för jag är usel på att berätta för människor hur mycket jag tycker om dem. Ni är underbara!

Som ett passande slut på mitt långa inlägg skriver jag: död åt dem som kör skottbilen och som skottar snövallar runt huset!
God fortsättning på det nya året :)