Jag tycker det är väldigt roligt att skriva om när jag misslyckas med saker, eftersom jag tycker det är roligt att läsa om det. Man måste kunna bjuda på sig själv och kan jag få andra människor att skratta så skriver jag mer än gärna om det. På tal om att skratta, idag lyckades jag själv frambringa ett slags läte, det var inget skrik eller rop, det var helt enkelt ett läte, med lite animaliska drag dessutom. Riktigt spännande var det, ska spela in det någon dag. Kommer säkert göra det nästa gång det är dags för fest, brukar bli så... hehe..
För att komma till saken gjorde jag en lite dumdristig sak idag. Jag överskattade min förmåga. Grovt.
Jag gav mig ut på en löprunda som var runt milen lång varav ungefär halva bestod utav uppförsbackar. Halvvägs trodde jag att jag skulle börja gråta eller möjligtvis kräkas! Blodsockret var inte på topp om man säger så. När jag hade fyra kilometer kvar krampade hela mitt högra bens baksida, alltså BÅDE vad OCH lår. Jag var nära att ta upp mobilen och ringa hem för att be någon hämta mig men envis som jag är försökte jag mig på att springa sista biten också. Eller sprang och sprang, jag staplade, haltade, snubblade och såg allmänt komisk ut. När jag äntligen kunde skymta huset kom en tår i ögat av lycka.
Det var längesen jag var så pass utmattad att jag ville lägga mig ner och gråta. Det positiva var ju att det inte var mitt "flås" eller min mentala styrka som vek sig, utan benen. Det var en väldigt konstig känsla av att inte vara trött och trött på samma gång. Hur som helst en väldigt spännande upplevelse. Att klara av något som man tvivlar att man kan är härligt!
För att avsluta detta inlägg kan jag påpeka att jag redan har träningsvärk och troligen kommer få svårigheter med att gå imorgon. Har en hatkärlek till träningsvärk, man kan inte komma ifrån att det är en bra känsla. Så ser ni mig gå lite konstigt imorgon vet ni varför :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar