Shakespeare sa en gång att ”en vän är någon som känner dig som du är, förstår var du har vart, accepterar vad du har blivit och ändå, varsamt, låter dig växa”. Visst är det väl så, våra vänner är dem som accepterar oss och våra val i livet och som man vet alltid kommer stanna vid vår sida.
För mig är den personen min syster. Hon heter Lisa och är tre år äldre, tre centimeter kortare och troligen tre gånger så lat som vad jag är. Trots att hon är äldre än mg så är hon tonåringen av oss som kan ligga flera timmar i soffan och bara kolla på film medan jag är den vuxna och ansvarsfulla, som inte kan minnas senast jag såg på tv. Vi har absolut ingenting gemensamt och hade vi träffats idag skulle vi nog aldrig lärt känna varandra men nu har vi det där speciella bandet mellan oss som gör att vi alltid kommer att hålla ihop. Oavsett vilka val jag gör i livet kommer hon att acceptera det och veta att det är rätt för mig och samma sak kommer jag att göra för henne.
En gång för några år sedan åkte jag och min mamma och min bror till Cypern utan Lisa, hon åkte på annat håll med sina kompisar. Vi har aldrig bråkat i min familj men under de två veckorna på Cypern, utan Lisa, bråkade vi varje dag. Hon är storasystern som alltid kunnat gå mellan oss, storasystern som alltid hållit ihop oss och storasystern som vi alltid sett upp till. Visserligen var det extremt skönt att slippa henne de två veckorna, eftersom hon är den mest irriterande personen jag känner, men det märktes att hon har en speciell plats i familjen och jag älskar henne otroligt mycket.
2 januari 2009 flyttade Lisa till England och stannade där ett år. Det var en jobbig tid men jag visste ändå att hon skulle komma tillbaka. Imorgon ska hon flytta till Göteborg och påbörja en ettårig utbildning, alltså lika lång tid som hon var i England. Detta är på något sätt jobbigare eftersom jag vet att om hon någon gång flyttar hem igen så kommer troligen jag inte bo kvar här. Vi har alltså kanske levt vår sista vecka tillsammans, i samma hus. Det är jobbigt nu men jag vet att det går över och hon kommer bara bo 3-4 timmar bort. Egentligen oavsett var vi båda flyttar i livet kommer vi alltid att finnas där för varandra, det vet jag. Lisa har funnits med mig hela mitt liv och att hon nu kommer bo nästan 30 mil härifrån spelar igen roll.
Själar tar aldrig farväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar