Igår märkte jag en sak som var skrattretande onödigt och därför måste jag dela med mig av det.
Jag skulle gå ut ur simhallen efter mitt träningspass och hade precis knutit färdigt mina röda converse på fossingarna och satte av mot entrédörren. Mannen som gick hiskligt sakta framför mig öppnar dörren för att själv gå ut. När han har gått ut vänder han sig om mot mig, tittar på mig och håller upp dörren åt mig. Ungefär en hundradels sekund tidigare kollar jag ner på mina skor och ser att vänster sko är oknuten. Samtidigt som jag böjer mig ner för att knyta om skon ser jag att mannen tittar på mig och väntar på att jag ska fortsätta ut genom dörren. Jag kände mig tvingad att fortsätta gå trots min oknutna sko och den snubbelrisk det innebar, jag kunde helt enkelt inte bara sätta mig ner och ignorera hans vänliga gest. Väl utanför dörren och efter att jag leende tackat honom för besväret kunde jag pusta ut och sätta mig ner i lugn och ro för att knyta dojjan.
Det låter inte så jobbigt men jag lovar dig, det var en ordentlig pärs!
Är det inte lite typiskt svenskt? Man blir lite förvånad när någon gör något fint oväntat och skulle de händelsevis börja prata med dig blir du så chockad att du inte vet vad du ska svara.
Fast det är kanske bara jag som upplever det på detta viset. Kanske bara jag som reagerade på denna situationen som en annan hade låtit gå obemärkt förbi.
Kanske är jag en riktig svenne. Otäcka tanke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar