Papercut

En sak som har fastnat i mitt huvud är plåster. Inte bokstavligt talat, utan mer som en metafor.

När man lär känna en ny människa behöver man känna att man verkligen kan lita på personen för att kunna anförtro sig till den. Jag tror att jag är ganska lätt att lära känna på ytan, öppen för att träffa och prata med okända människor. När det sen kommer till den gränsen att man vet allt det ytliga om mig och ska börja lära känna mig på djupet börjar det svåra.
För när det kommer till mina djupa hemligheter och mitt sanna Jag, är jag den sega plåstertypen.
Människor kan delas in i två olika plåstertyper. Antingen är man den som snabbt drar bort det, känner en ganska skarp smärta men sen är det över. Sådan är inte jag. Jag är den som drar sakta, som känner varje litet hårstrå dras väck men kan inte förmå mig att dra snabbt, även med vetskapen att det går över snabbare. Jag plågas hellre en längre stund än att snabbt dra.
Precis så är det när jag ska berätta saker om mig själv också.

Sorgligt men sant. Dock är det lite för meningslöst för att gå runt och tänka på. Det är väl bara till att dra snabbt näst gång, får lura mig själv att jag är den snabba plåstertypen. Man blir förvånad över hur mycket man kan lura sin egen hjärna till. Jag gick i två år utan att äta godis och intalade mig själv att det inte var gott. Funkade verkligen. Men livet blir lite roligare med godis märkte jag, så varför sluta! Man lever bara en gång!