Falla fritt

Hur högt ska jag skrika, varje gång jag vill bli hörd?

Varför väljer jag inte mig själv framför andra personer? Varför är andra människors välmående så mycket viktigare än mitt eget?

Jag är en person som kan kämpa tills jag faller. Jag vet min maxgräns för vad min kropp orkar. Vad jag inte vet är var den gyllene medelvägen går. Det spåret man kan hitta där förhållandet mellan familj, vänner, fritid och läxor är perfekt. Varför kan jag inte hitta den? Antingen väljer jag fritid och mår dåligt över skolan, eller väljer jag skolan och pluggar tills jag storknar, vilket leder till att jag är för trött för både familj och vänner.
Det måste finnas en väg där allting få ta lika stor plats. Men hur ska jag veta var den är när ingen lärt mig hur den ser ut? Och hur vet jag att just den vägen är den bästa för mig ändå i slutändan?

Den relationen som är viktigast i varje människas liv är relationen till sig själv. Hur många är det egentligen som känner sig själv utan och innan, som vet vad man egentligen mår bäst av i varje situation och som tar sina beslut utefter just sitt eget välmående? Hur många beslut tar jag varje dag som verkligen är det som gynnar mig bäst? Jag slår vad om att jag kan räkna dem på fingrarna.

Jag lyssnar aldrig på min kropp. Det är något jag borde börja med. Ta beslut utefter vad jag verkligen vill, känna att jag lever mitt liv. De gånger jag har testat på att göra saker som jag velat, har det oftast blivit fel. Men varje gång har jag lärt mig saker om mig själv som jag aldrig skulle få reda på om jag hade valt att göra vad andra sa åt mig. Det är så mycket mer värt att veta de sakerna om mig, än att ta "rätt" beslut. Vem bestämmer vad som är rätt beslut anyway? Det som är rätt för mig kan vara fel för någon annan. Så hur ska jag göra?

Svaret är säkert att jag själv måste upptäcka svaren på egen hand. Men hur ska jag våga chansa? Jag måste först lära mig att älska min själv för att veta att mina beslut är just mina, och inte någon annans.
Att älska sig själv, är det ett extremt egoistiskt beslut eller det mest generösa du kan välja att göra? Och ur vems synvinkel ska jag se det här?